Förlossningsberättelsen!
Förberedelser
Jag var förlossningsrädd.
Därför förberedde jag mig på följande sätt:
- Lyssnade på avslappnings-CD
- Jobbade med positiva målbilder
- Läste massor av fakta om förlossningar
- Förlossningsförberedande vattengympa
- Gravidyoga
- Profylaxkurs
- Mathildagruppen för samtal hos barnmorska om min förlossningsrädsla
- Pratade med min man Ulf om mina rädslor och önskemål
Av sakerna ovan var gravidyogan det som klart gav minst, och profylaxkursen och avslappningsbandet det som gav mest. Men även vattengympan var kanonbra!
Mina tankar och reflektioner kommer efter förlossningsberättelsen i korthet (även om den är lång). ;-)
Förlossningen i korthet (Ulf förde loggbok)
Vi hade tid på förlossningen (=KK) på söndagen den 14 maj kl 8.30 för överburenhetskontroll.
Kl 2-3 på natten den 14:e börjar vattnet sippra, men bara i små mängder. Jag går och lägger mig igen.
Kl 8.30 Inne på KK konstaterar de att det är fostervatten, men säger att vi kanske måste åka hem igen eftersom det är så små mängder.
Kl 9.00 går vattnet ”på riktigt”. Eftersom jag bär på gbs* får jag inte åka hem utan kommer att bli igångsatt ifall inte värkarna kommer igång av sig själv.
Kl 10.30 Dags för vattenlavemang och dusch. Många har sagt att det är hemskt att få lavemang, men det var inte hemskt då inte värkarna satt igång i alla fall. Jag fick lavemang för de hade förhoppningar om att detta skulle sätta igång mitt värkarbete – vilket det inte gjorde.
12.00 fick vi vårt förlossningsrum. Det var väldigt fullt på KK denna dag, därav en lång förmiddag med mycket väntan. Jag var inte ett dugg nervös/rädd ändå. Vi hade bara lite ”scenskräck” båda två, NU ÄR DET DAGS – PÅ RIKTIGT! Fast det kändes ändå så himla overkligt. Jag var ju 17 dagar över tiden och började nästan tvivlade på att jag skulle föda överhuvudtaget.
12.15 kommer förlossningsläkaren och barnmorskan in. Läkaren kände ifall jag hade öppnat mig något. Livmodermunnen var lite mjuk, fast den låg fortfarande bakåt**. Jag var öppen ca 1½ cm. Barnmorskan förbereder mig för dropp. Eftersom jag har gbs* ska jag få två doser penicillin innan barnet föds. Läkaren sätter in ett vagitorie med prostaglandin för att sätta igång förlossningen. Denna vagitorie ska hjälpa livmodermunnen att öppna sig. Jag ligger med CTG-apparat för att kolla barnet hjärtljud.
12.50 Jag får en ny barnmorska (=bm), Eva. Hon sätter ett pencillindropp på mig.
13.30 Jag blir urkopplad från CTG:n. Beställer mat till mig (=fiskgratäng). Ulf går iväg och handlar mat till sig (vi glömde hans mat hemma, tyvärr)
13.45 Värkarna har satt igång och kommer med korta mellanrum (vilket är vanligt då man blivit igångsatt).
14.10 Kopplar in TENS-maskinen
14.30 Värkarna kommer regelbundet. Jag profylaxandas genom dem. Jag får in maten, men eftersom värkarna kommit igång så är jag inte så sugen på att äta. Ulf får mata mig, men det är inte många tuggor jag äter ändå. Aptiten är borta och jag är väldigt fokuserad på att andas mig igenom värkarna och slappna av mellan dem.
14.50 Lägger jag mig ner i sängen, det gör ont i rygg, mage och bäcken av att stå. Blir uppkopplad till CTG-apparaten igen och babyns hjärtljud är bra.
15.20 Ny undersökning, jag har inte öppnat mig alls sedan förra undersökningen (3 timmar tidigare) trots värkarna.
16.45 har värkarna tilltagit och jag vill ha mer smärtlindring. Tar lustgas. Har många tvillingvärkar och värkar som stegrar sig snabbt nästan utan förvarning.
Ligger och har precis börjat med lustgas. Har fått en för varm vetekudde på magen, därav färgen på huden där ;-)
17.10 har öppnat mig 4 cm.
17.15 ställer jag mig upp och står med gåstol. Det underlättar för värkarna i bäckenet och ryggen men gör desto mer ont i magen. Många tvillingvärkar som stiger utan förvarning och tätt mellan dem. Står och försöker rulla med höfterna. Känner att jag inte kommer att klara mig utan ryggbedövning, smärtan i magen är fruktansvärd, jag har ingen näring i kroppen, jag är trött och de kommer så tätt att jag inte orkar vila emellan.
17.45 börjar jag kräkas!!
Mår sedan illa hela tiden (brukar jag göra när jag har riktigt ONT) så jag måste lägga mig ner. Ligger jag helt stilla så går det bättre.
18.55 Har livmodertappen flyttat sig längre fram och är mjukare.
19.25 Kommer undersköterska, barnmorska och anestesiläkaren (från IVA) in och förbereder för ryggbedövningen (EDA).
Barnmorskan får för lite hjärtljud från vår bebis och fäster fast en skalpelektrod på hennes hjässa. En ny maskin kommer in, hjärtljuden är fina och även EKG som också mäts med denna skalpelektrod.
Läkaren lägger lokalbedövning vid ryggraden, men har svårt för att få in epiduralen mellan kotorna och får försöka flera gånger.
19.45 är epiduralen på plats. Jag får två doser EDA. Läkaren är kvar till 20.15 för att kolla att allting tagit bra.
Blodtrycket tas var 5:e minut i en halvtimme efter EDA:n.
20.20 Nattpersonalen och tredje skiftet kommer in och presenterar sig. Vår barnmorska heter Marie. Hon har läst mitt förlossningsbrev noga och hon är väldigt noga med att säga att jag måste säga hur jag känner, mm, p g a min förlossningsrädsla. Jag är öppen 5 cm.
Jag fortsätter ligga ner, jag mår illa och känner mig svimfärdig så fort jag försöker röra mig eller stå.
20.45 Andra dosen antibiotika sprutas in.
21.00 Jag har lite klåda på benen och magen av EDA:n, men lyckas ändå vila lite.
Här skriver Ulf i förlossningsanteckningarna:
” Sissi är väldigt duktig och modig. Även om det verkar göra jävligt ont så säger hon inte så mycket. Hon har tagit lustgas och kämpat på. Nu vilar hon lite. JAG ÄLSKAR SISSI!”
21.15. Får in pannkakor och försöker äta lite av dem. Kräks snabbt upp allt igen.
21.30 Såååå trött p g a näringsbrist och värkarna. Somnar ca 20 minuter
22.00 Sätts värkstimulerande dropp igång. Öppen 6 cm.
22.30 Efter flera försök på potta måste jag tömmas. Urinblåsan har blivit ”utslagen” av EDA:n
22.35 Får akupunktur i örat för att försöka minska på illamåendet och kräkningarna. Måste försöka skifta ställning och ligga på andra sidan så att inte bäckenet kläms åt samma håll hela tiden. Bebisen vill att vi ska byta sida.
23.15 Byter sida men kräks med en gång igen. Ulf får springa tätt med spypåsar och hålla mitt huvud. Han är så goooo! Värkstimulerande droppet ökas.
23.20 Måste ha lustgas igen, det är sånt smärtsamt tryck ner mot svanskotan. Får näringsdropp eftersom jag inte har någon näring i kroppen p g a alla kräkningar. Öppen 9 cm.
23.30 Undersköterskan kommer in och börjar förbereda. Själv kan jag inte fatta att jag ska föda en bebis utan ligger och bara försöker överleva smärtorna. Förstår någonstans långt borta att när hon kommit in med vagnen så är det snart dags för underverket att födas.
23.35 Lustgas ökas till max.
23.37 Barnmorskan kommer in och pratar lugnande. Hon måste vara världens bästa barnmorska!! :-D Hur gullig som helst och passar verkligen mig och oss i sättet. Både väldigt mjuk men också peppande, lugnande och stöttande. Ger mig hela tiden feedback om att det jag gör är rätt och att jag är duktig.
23.58 Ökar värkstimulerande droppet. Nästan fullt öppen och snart är vår efterlängtade lilla bebis på väg ut!
Utdrivningsskedet
00.10 Epiduralen stängs och krystvärkarna börjar. Ett krystbehov kommer som inte går att hindra. Det är nu jag förstår i vilket skede och varför kvinnor skriker då de föder barn. Jag ligger fortfarande i sängen, med benen och fötterna mot barnmorskans och undersköterskans händer för att hålla emot. Händerna har jag på två handtag som jag ska hålla och dra bakåt, som om jag ska ro. Ulf står bakom mig och håller upp min nacke och baddar min panna.
Lite drygt en timme tar utdrivningsskedet under krystvärkarna. Det gör så ofantligt ont när huvudet står precis på väg ut mellan två krystvärkar. Jag tror att jag skriker massor och börjar gråta och säger att jag inte orkar mer. Men när jag sedan frågar Ulf har jag bara pipit lite grann, så det mesta har jag i detta skede hållit inom mig.
Miraklet är här!
01.09 Läggs en varm blöt kropp på mitt bröst och hon ger ifrån sig det efterlängtade första skriket! Detta ögonblick är det mest underbara jag varit med om! Vår älskade lilla dotter är äntligen född! Hon är det sötaste och mest vackra jag nånsin sett. Att en liten människa kan vara så fulländad!
Det första barnmorskan säger är:
- Åhhh, vilken jättesöt liten flicka! Och vilka stora fötter hon har!
Fniss…
Bara någon minut gammal och en lycklig men medtagen mamma. Det syns på min näsa att jag slängt upp lustgasen på näsan ett antal gånger ;-) Jag var öm på näsan i flera dagar efteråt. Fick ju ingen förvarning när värkarna började.
Moderkakan
Sedan när hon låg på bröstet var det dags för nya krystvärkar och moderkakan. Jag hade fasat för detta ögonblick. Men det gick smidigt och lätt, en krystvärk, även om det inte kändes så kul med värkar utan att föda en bebis.
Stygn
Jag sprack en hel del och de fick kalla in en läkare för att sy mig, eftersom det fanns risk för att det skulle sys ”specialstygn”. Som tur var så behövdes det inte, men han stannade kvar och sydde ändå. De kunde inte bedöva mig med mer än en bedövningsspray och man är extremt öm i underlivet efter en förlossning, det känns som om nerverna ligger utanpå, så det gjorde djävulskt ONT!! Läkaren var lite knasig och frågade ifall jag hatade dem ;-) Jag sög i mig lustgas för att klara smärtan och barnmorskan frågade mig ifall jag trodde att det fanns kvar någon gas i sjukhusets väggar efter jag hade varit där. ;-) De sydde i ca en timme och jag blev jättehög av gasen. Fick en jätteknasig vad jag trodde ”nära-döden-upplevelse”. Naturligtvis var det för att jag var hög av gasen. Jag trodde att min själ svävade ovanför rummet och jag såg allting uppifrån, jag kom ner i min kropp varje gång de pratade med mig och gjorde mitt bästa för att låta fin, ”nykter” och vid mina sinnens fulla bruk. Fast barnmorskan sa ”Du är ju hög som ett hus” så det lyckades jag nog inget vidare med ;-) Jag minns i alla fall att jag trodde att min själ svävade omkring i det där rummet och tänkte att ”Jaha, jag klarar mig alltså igenom en förlossning med allt vad det innebär, men jag dör av stygnen efteråt”. Just då verkade det fullkomligt logiskt… Hihi…
Världens sötaste tjej hos mig!
Feedback
Barnmorskan och min man konstaterade att jag klarade mig jättebra, var jätteduktig och klarade allting så mycket bättre än vad jag själv trott. Barnmorskan sa flera gånger att jag borde ha trott mycket mer på mig själv för jag kunde verkligen slappna av mellan varje värk och var lugn igenom hela förloppet.
Dessutom var jag ”jättesnäll” (mannens ord) igenom hela förloppet, jag sa inte ett enda okvädesord till vare sig min man eller någon av personalen.
Eftersnack
Många frågar mig ifall det var lika hemskt som jag föreställt mig. Mitt svar är både ja och nej. Ja, när det gäller smärtan, det gör ju ondare än något annat man kan föreställa sig. Smärtan är enorm. Men nej också eftersom jag klarade av det så mycket bättre än vad jag trott. Jag klarade av att slappna av mellan varje värk, jag flippade inte ur, jag var enormt fokuserad och jag var lugn rakt igenom hela alltet.
Hade jobbat mycket med målbilder, men det var omöjligt att fokusera på att det var en bebis som skulle ut, jag var bara inriktad på att överleva smärtan, slappna av mellan varje värk. Något annat gick inte att fokusera på. Detta förvånade mig, men jag har hört många efteråt säga exakt detsamma. Man tänker bara på att överleva, ingenting annat. Att det är en bebis på väg ut känns så avlägset och overkligt.
Jag kan faktiskt tänka mig att göra om det igen! Och nästa gång är jag nog inte lika rädd! :-)
________________________________
*Grupp B streptokocker. Bär man på detta och vattnet går finns risk för att barnet smittas i magen, vilket kan leda till svåra komplikationer eller t o m död för barnet.
**Vid förlossning mjukas livmodermunnen upp, den öppnar sig sakta samtidigt som den rör sig framåt mot slidöppningen, från att ha legat bakåt. Livmodermunnen ska både förkortas och öppnas. När den är fullt öppen är den öppen 10 cm och befinner sig rakt ner mot slidan för att barnet ska kunna komma ut.
posted by Sissi @ 10:15 em
21 comments
