Den krokiga vägen hit...

Hon träffade sin första kärlek då hon var 15 år… Relationen varade i närmare tre år. Det var faktiskt hennes moster som fick henne att öppna ögonen. Mostern frågade henne:
- Hur länge har ni varit ett par nu?
Hon svarade:
- Närmare tre år
-Oj!, utropade mostern, då är det snart för sent att byta!!
Kort därefter avslutade hon relationen.

Men hon har alltid haft långvariga förhållanden. Hon tror på kärleken, på familjen och mamma, pappa, barn. Hon tycker om och intresserar sig för människor. Jag vill inte påstå att hon blir lätt förälskad. Kärleken slår inte ner som ”Boom, kaboom” men hon har inte heller svårt för att bli förälskad. Hon tycker helt enkelt om människor och har lätt för att se deras goda sidor. Är det kanske därför hon valt fel vid ett antal tillfällen?

Hon har förstås även varit singel, hon har alltid varit en ”partybrud” som älskat att vara ute bland folk, lära känna nya människor och att DANSA! :-) Både som singel och i parrelationer har hon varit mycket ute på krogen bland folk och med vänner.

Jag berättar inte hur många långa förhållanden hon har haft, men det är en del. Sambo några gånger och givetvis då även en hel del separationer. Det har gett henne erfarenhet, och även gett henne en stor portion av självkännedom.

Hon har även varit i en del mindre trevliga relationer med grå-svarta minnen som hon bearbetat (förhoppningsvis) det mesta av.

Hon är van att bli beskriven och emottagen som en omtänksam, mjuk och empatisk kvinna av sina närmaste vänner som känner henne bra. Eftersom hon gillar människor har hon alltid sett sig som en kvinna som ska bli mamma ”en dag”. En bra, omtänksam mamma. Hon har aldrig tvivlat på sin förmåga att vara en bra mamma. Det tog dock lite längre tid innan hon kände den här riktiga längtan. Kanske berodde det på att det inte kändes rätt att skaffa barn med några av männen hon hade relation med (ja, givetvis bara en i taget!!), men säkert också mycket för att hon är en akademiker som tillbringat 6 år på universitetet. Då finns inte barn på kartan, inte just då i alla fall. Då inbringar man kunskap, man utvecklas väldigt som person och man njuter av att vara student.

Längtan och tankarna på barn kom då hon var i 30-årsåldern. Då befann hon sig i relation med en man som hon var skeptisk till att ha som far till sina barn. Så stark har aldrig hennes längtan efter egna biologiska barn varit att hon skulle kunna tänka sig att skaffa barn med en man som inte vore en bra far till hennes barn. I så fall har hon hellre tänkt sig att adoptera ett barn ensam.

I nästa relation växte sig längtan allt starkare. Relationen var väl inte hundraprocentigt lycklig, långt ifrån (de var alldeles för olika), men paret började ändå försöka skaffa barn. De provade och provade och varje månad uteblev resultatet. Mannen hade ett barn sedan tidigare, och för henne blev det mer och mer tydligt att hon inte var en biologisk mamma. Ibland kände hon sig sorgligt utanför deras tvåsamhet. För varje månad gjorde det mer och mer ont då mensen dök upp. Speciellt ont kunde det göra att vara på fester där ALLA var föräldrar utom just hon. De kunde vända sig till hennes sambo och säga:
- Ja, du har ju dina småbarnsår över, det måste vara skönt!
Eller:
- Ni gör klokt i att välja bort barn!
Det som också kunde göra henne irriterad eller ledsen var då män kunde sitta och skryta om sina barnalstringsprestationer, som t ex:
- Jag prickade rätt vid första försöket! O s v

De påbörjade en utredning där det verkade som om ”felet” låg hos både kvinnan och mannen. I närmare 2 ½ år provade de. 2 ½ år av tröstlöshet och gråt då det konstaterades att ”Det blev inget denna månad heller!”. Vänner som inte ens ville ha barn då de börjat prova, blev gravida och födde under tiden som de stod och stampade på en och samma punkt.

Hon började må dåligt i relationen. Det var många saker som bidrog till detta. Bl a hade han ett humör som han inte kunde eller ville styra över. De började i familjeterapi, men det hjälpte inte alls. Hon upplevde det som om han inte var mottaglig.

En vacker dag vaknade hon och kände att hon inte ville skaffa barn med en man som målade hennes himmel grå varje dag, oavsett hur klarblå den var då hon vaknade. Det ena ledde till det andra och hon lämnade mannen.

Hon levde singel ett tag (ett dryga halvår) och under denna tid hade hon inget sug efter barn, hon mådde väldigt bra, och kände att hon återigen hade lärt sig mycket om sig själv.
- Det är aldrig roligt att åldras, men det känns väldigt skönt att känna att man blir klokare för varje år som går, och för varje medgång och motgång man genomgår! tänker hon.

Sen en februarikväll kommer HAN där. De har bestämt träff på det stora torget och han dyker upp i ljuset under en gatlykta och hon känner att hon tycker om hans sätt att gå. Han ler vänligt och frågar hur hon mår. De går till ett café och hon känner med en gång att hon tycker väldigt mycket om den här mannen. Han är väldigt uppmärksam, pratar, lyssnar och ser henne som den hon verkligen ÄR! Hon undrar ifall hon nånsin har träffat en sån man tidigare?! Hon trodde väl helt enkelt att män inte kunde ha den egenskapen?? De trivs väldigt bra ihop och de träffas flera gånger och fikar och pratar mycket i telefon. Varje gång känner hon att hon inte kan sluta prata med honom, det finns så mycket att säga och diskutera. Han är både rolig och intelligent. En dag sitter han och ser henne väldigt djupt i ögonen. Hon känner sig generad och tittar bort. Tänker: ”Å, nej han verkar ha blivit förälskad i mig! Hur ska detta gå?”. Men hon känner samtidigt att nu när han kommit in i hennes liv vill hon/kan hon inte vara utan honom. De pratar lite om det, och han förstår och ser att hon blivit generad.

En dag när de sitter och pratar känner hon att hon sitter och tittar på hans mun hela tiden, sättet han biter sig i läppen när han pratar och ler, och tänker att han har väldigt vackra tänder och fin mun. Blixten slår ner och hon inser att hon blivit FÖRÄLSKAD!

Relationen går snabbt fram, det känns så RÄTT. Hon undrar vart hon har letat män tidigare? Har hon plockat upp dem ifrån SOPTIPPEN? Det känns nästan så. Hon trodde inte det fanns så underbara män som han?!! Det känns som om de passar som handen i handsken för varandra.

I maj bestämmer de sig för att leta lägenhet, att det är de som hör ihop och även att de vill ha barn tillsammans. Det känns ju så RÄTT!! En vecka senare har de en trea nära havet. Bara någon vecka efter det inser hon att hon är GRAVID!! De är så glada att tårarna rinner på deras kinder!

Dagarna innan midsommarafton kommer BLODET och smärtan! Det gör ONT i magen och hon blöder mycket. Han är på jobbet, hon åker till kvinnokliniken. Med benen i gynstolen får hon höra av jourhavande läkare:
- Jag kan inte längre se några tecken på graviditet!

Hon faller och faller, djupt ner. Hon gråter och gråter… Hon är så olycklig att hon skriker ut sin sorg. Tankar om åren hon har försökt bli gravid, och att det kanske inte är meningen att hon ska bli mamma? Det är tusen tankar som far runt i skallen på henne. Psykiskt sett tar det tid för henne att hämta sig – även om det ”bara” är ett missfall i sjunde veckan. Det är alla år av längtan också som satt sina spår. Och hennes ålder. Hon är nu 36 år. Det blir ju inte lättare att bli gravid eller att behålla ett barn.

Två månader senare är hon gravid igen! Hon är överlycklig, han också, men de vågar ändå inte tro att det är sant. Kan det vara sant? Får de behålla sitt kärleksbevis denna gång?? Graviditeten blir en stor glädje men också en väldig oro. Kommer något att gå snett? Även efter de berömda 12 veckorna är hon fortfarande orolig för att något ska gå snett.

Nu är hon (=JAG) i vecka 35. Oron finns kvar, men också mycket glädje och förväntan till det lilla kärleksbarnet i magen.

Jag älskar dig, Ulf, min sambo! Och jag älskar dig, mitt ofödda lilla barn i magen!