I en lervälling av tröstlöshet

I "Innan du föder" av Anna Wilsby läser jag följande:

Det kan vara hemskt att gå över tiden! Det är som om man vadar omkring i en lervälling av tröstlöshet. Samtidigt som man är helt övertygad om att barnet aldrig kommer att födas(!)vandrar man omkring med ett ständigt vakande öra inåt: "Var det där ett tecken på att det har börjat?", "Eller det där?", "Vad var det där för bubbel?", "Var det vattnet som gick eller har jag bara kissat på mig!?". Till slut börjar man betrakta all kommunikation med andra människor med visst hat. För att inte tala om telefonen.

Jag har hamnat där!! Jag kännner det! Jag vadar verkligen omkring i "en lervälling av tröstlöshet". Och jag har inte ens gått över tiden!! Jag är tre dagar ifrån beräknat datum... :-/ Varför har jag hamnat där redan?!

Tror att den största orsaken är att de flesta jag haft kontakt med, både live och via nätet och som skulle föda ungefär då jag skulle föda nu har fött sina bebisar (de flesta redan i påskas) så att mitt "mentala datum" har flyttat sig tidigare och inte runt, eller efter mitt beräknade datum.

Just nu är jag övertygad om att jag kommer att vara gravid för alltid...