Magbild, vecka 36

Vecka 36, 25 mar - 31 mar 2006

Kroppen: Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen. Under hela graviditeten har säkert tankar runt förlossningen funnits mer eller mindre. Det känns säkert som om du har varit gravid bra länge nu och förlossningen börjar kännas allt mer aktuell. Vissa ser med spänning fram emot förlossningen medan andra har blandade känslor. Hur som helst är det bra att ta reda på hur förlossningsskedet går till och vilka smärtlindringsmetoder som finns att tillgå.

Barnet: Nu väger barnet mellan 2000-2500 gram och längden är ungefär 45 cm. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man t.ex puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen.

Hur mår jag? Jag känner mig enormt stor. Varje dag får jag kommentarer om hur enorm min mage är. Idag fick jag t o m en kommentar av en sjukgymnast på KK (som ser gravida magar VARJE DAG) om att jag verkligen blivit STOR de senaste veckorna. Jag känner mig mer och mer otymplig, det blir svårare att sova på nätterna för varje dag som går. Vet inte riktigt hur jag ska ligga för att det ska kännas bra. Jag vaknar till varje gång jag måste vända mig, och när jag gör det tar det så lång tid att jag hinner bli klarvaken innan jag ligger på andra sidan. Det är ju kuddar och annat som ska läggas till. Emellanåt är det riktigt svårt att andas för att hela livmoder och bebis trycker på.

Angående förlossningen börjar den närma sig, och tyvärr är jag fortfarande väldigt rädd... Mathildasamtalen har inte gett det jag hoppades på. Mina förhoppningar var att få en barnmorska som peppade mig, fick mig att tro på mig själv och min styrka inför förlossningen. Kanske några konkreta råd. Istället har jag fått en kvinna som mest säger "Jaså" och "Jaha" då jag tar upp min rädslor... Jag måste ta mig i kragen och profylaxandas mer, och köra mer med avslappningsband för att klara detta psykiskt. Jag trodde att min rädsla hade blivit mindre, men istället är det nog så att jag stoppat huvudet i sandet ett tag till, men då D-day närmar sig går det inte längre...

Min lilla bebis känner jag emellanåt då hon rör sig. En armbåge, ett knä, lilla rumpan mm. :-) Det är jättemysigt!! Och buffar jag lite på henne, t ex knäna så buffar hon ofta tillbaks.

Här är min mage: