Förlossningsrädsla

Jag ska erkänna en sak... Jag har en stor rädsla eller skräck... Inte för spindlar, inte för möss eller för hissar... Men för förlossningar! Min rädsla skulle jag säga sträcker sig nästintill panik. Och nu vet jag att många som har fött säger "Äsch, det är inget att vara rädd för, det är den naturligaste sak i världen!" o s v... Och detta säger de förstås i all välmening. Men det går inte att prata eller tänka rationellt i denna frågan med mig - tyvärr, för lika svårt som det är att övertyga en araknofobiker att spindlar inte är farliga, lika svårt är det att säga till mig att jag inte ska oroa mig.

Hitintills under mitt liv har jag tacklat problemet på följande vis: I ungefär 23 år har jag varit helt övertygad om att jag ska adoptera barn, absolut inte föda fram dem själv. Denna övertygelse kom då jag som 7 eller 8-åring såg ett väldigt realistiskt reportage om förlossningar på teve, där närbilder med blod och annat, tillsammans med plågade skrik från den födande visades helt utan censur. Den kvällen tog det flera timmar för mina föräldrar att lugna mig, jag var helt förstörd. Under årens lopp -fortfarande med adoptionsfrågan helt klart för mig - har jag hört diverse historier som bara gjort mig än mer övertygad om mitt val.

Att vara äldre förstföderska har många fördelar i mina ögon - men också nackdelar. Just nu skulle jag vilja säga att den största nackdelen är att jag har följt mina vänners förlossningar (ja, inte i förlossningsrummet då - utan hört om dem efteråt) vilka är ÅTSKILLIGA under årens lopp. Jag är ju ändå 36 år och de första skaffade då de var 19, så ni kan ju bara tänka er! Det har varit alltifrån spruckna ändtarmar, dödfödda barn, 51-timmarsförlossningar, komplicerade förlossningar så att barnen blivit CP-skadade (har tyvärr hänt en av mina vänner - med båda hennes söner) till smärta som är så ihållande och olidlig att vederbörande endast valt att skaffa ETT barn...

Det är säkert en blandning av detta samt min reaktion på smärta (jag blir aggressiv och får panik) som gör att jag är livrädd för att få en komplicerad förlossning. Det gör ju inte saken lättare att bli panikslagen under smärtsamma förhållanden, varken för mig eller för barnmorskan (eller för den delen den stackars sambon som säkert råkar ut för ett och annat personligt okvädesord också).

Mitt sätt att hantera saken efter att jag hade bestämt mig för att ändå försöka skaffa egna biologiska barn har varit enkel: Jag stoppar huvudet i sanden, andas djupt och blundar och då finns inte problemet kanske? Eller??!

Men: mindre än fyra månader kvar och jag inser att jag måste ta tag i det där problemet - för det är ju ett problem för mig, ett stort sådant t o m!

Så nu har jag bestämt att ta följande steg för att överkomma eller åtminstone göra min rädsla mindre:

1. Gravidyoga (avslappning inför förlossningen samt smidighet i kroppen låter ju som en bra kombination! Smidig... Jag blir nästan full i skratt då jag skriver det. Smidig är väl inte direkt ett attribut jag skulle sätta på mig själv just nu. Hihi...)

2. Vattengympa för gravida (avslappning i ljummet vatten och förbereda sig inte förlossningen - inte så dumt det heller! :-) )

3. Profylaxkurs (läste en artikel där ett gäng barnmorskor skrev att det märktes stor skillnad på de kvinnor som gått profylaxkurs och förberett sig jämfört med de som inte hade gjort det. Profylax ska underlätta betydligt, påstods det i denna artikel)

4. Läsa, läsa, läsa... (och då menar jag inte alls skräckhistorier som jag fått höra i 17 års tid, utan en faktabok skriven av en barnorska (se bilden) med 30 års erfarenhet för kvinnor som vill förbereda sig inför förlossningen) Vilket jag börjat göra och insett att hrmmm... det är tur att jag har fler punkter på den här listan som ska minska min rädsla... Inser i alla fall att kunskap om vad som kommer att hända, det måste jag ha!

5. Kontakta en specialistgrupp för kvinnor med förlossningsrädsla på KK. Dessa har jag fått rekommenderat av en väninna med precis samma rädsla som jag och som födde för två år sedan. Hon fick väldigt mycket hjälp och sa att det underlättade betydligt för henne. Jag struntar i att jag är 36 år, det handlar inte om ålder - jag måste komma över min rädsla!

Så nu har jag erkänt - och jag skäms inte ett dugg! ;-)