Otroligt oroligt!

Tänkte berätta om min omtumlande torsdag...

Det började på onsdagseftermiddagen då det började hugga i höger sida av livmodern, lite nedanför naveln. Detta fortsatte hela kvällen och så även på morgonen... Det högg rejält emellanåt (ungefär som om något högg och stack mig med en kniv) och jag beslöt mig för att ringa sjukvårdupplysningen. Kvinnan jag talade med där rekommenderade mig att genast åka till KK akut, inte köra dit själv utan be någon köra mig eller ta en taxi. Bara detta fick mig att gråta av oro! Och tankar dök upp i huvudet... "Bebisen är död!" mm.

Sambon var på konferens, så jag tog en taxi till KK. Klockan 11 kom jag dit. Väl framme fick jag vänta en hel timme (!!!) innan mitt nummer ens ropades upp för att skriva in mig. Då var alltså klockan 12. Jag hade inte ätit sedan kl 9 då frukosten i form av två smörgåsar inmundigades.

Jag började bli hungrig, men fick reda på att jag inte fick äta eller dricka eftersom jag sökte för buksmärtor.

Det var HEMSKT att sitta där... Jag fick vänta så länge utan mat eller vatten, och denna oro inom mig, varje gång det högg till i magen. Emellanåt kunde jag inte hålla tårarna borta utan jag grät. Fick sms av omtänksamma vänner som frågade hur det gått, men tiden gick och jag fick inte komma in.

Min sambos syster och hennes ettåriga son dök upp för att hålla mig sällskap - JÄTTEGULLIGT! Detta fick mig att avledas lite ifrån alla hemska tankar och känslor som bubblade inom mig. Fast jag blev så ledsen/glad/rörd då hon kom så tårarna rann nerför kinderna då också.

Till slut - strax efter FYRA (=väntat i över fem timmar!!) fick jag komma in till doktorn. Det var en väldigt trevlig kvinna och jag förklarade hur det låg till. Jag lyckades sitta stel och kylig och förklara mitt ärende. Först då hon bad mig gå bort till undersökningen kände jag att benen knappt bar mig, jag darrade i hela kroppen. Mest av oro men också av näringsbrist, vi är ju två som skulle livnära oss på de där två stackars frukostmackorna...

När jag då låg där i den där stolen så kom sköterskan in och tittade på mig, hon tog upp handen, log och strök mig över kinden! Det räckte ju för att få mig att gråta!!

Nu till kärnan: Jag fick se Lill*n på skärmen!! Då jag såg bebisen grät jag så jag skakade av lättnad!! Det var helt enorma känslor som vällde upp i mig. Doktorn var så gullig! Sa: "Titta, den ligger och ler mot dig! Suger på tummen! Vilken fin bebis!" Hon pekade ut öron och ögon. Jag såg ju knappt för alla tårarna i ögonen och hade svårt att koncentrera mig som jag skakade. H*n låg och sov (ligga och sova i lugn och ro när mamma är så orolig!). Jag fick även se det lilla hjärtat picka så fint - och det var ju det som var huvudsaken!! H*n lever!!

Otroligt vilka starka känslor jag redan har för detta ofödda barn i min mage!

Efter detta äventyr kom jag hem sex timmar senare, och var heeelt slut! Fy vad det tär att stressa och oroa sig så! Men nu ska jag vara lugn och bara se fram emot nästa möte med bebisen, vilket är det stora ultraljudet på onsdag. :-)